Det slog mig för någon dag sen...

Jag, Emilia och Andreas satt och myste i soffan. Emilia satt i Andreas knä och kramades..
Då kom tanken upp, är de så här de ska vara när man är en famlij med både mamma pappa barn, nog för att de inte är Andreas dotter men ändå.. Det var så mysigt! Det var ett underbart ögonblick..
Kändes helt overkligt, vill verkligen ha det så..
Han är en sån som hjälper till utan att du behöver be om det och säger underbara saker till mig.. Jag önskar och hoppas att de alltid kommer vara så här! Orkar inte med nå mer skit nu.. Vill bara var lycklig och må bra, tycker att jag förtjänar lite lycka nu ett tag!
Och Emilia har verkligen lugnat ner sig nu också.. Men hon känner väll att jag mår bättre..
Fan om de ska skita sig nu!

tack och hej!